Det är svårt att sia, särskilt om framtiden

Skådespelerskan Pauline Frederick som Potifars hustru, ca 1910-15. Library of Congress. Fotograf okänd. No known copyright restrictions.

Att spana in i framtiden handlar ganska mycket om att urskilja redan befintliga trender och försöka avgöra vilka som kommer att göra bestående avtryck på utvecklingen. Uppgiften är alltså inte att hålla kolla på allt som händer dag för dag och ständigt vara uppdaterad med det senaste – tvärtom förutsätter den koncentration, analys och annat som tar mer tid.

Eftersom vi är många som har svårt att göra utrymme för sådant arbete i vardagen är det tur att det finns andra som är villiga att dela med sig av sina spaningar. Amerikanska museiföreningen (AAM) driver t ex ett Center for the Future of Museums som för någon månad sedan presenterade sin första breda trendrapport .

Museums and the Pulse of the Future är en läsvärd, lättillgänglig och pedagogisk rapport. Föredömligt kort är den också, och full av länkar till inspirerande exempel på hur museer fångat upp och kunnat svara kreativt på nya impulser. Varje avsnitt ställer dessutom explicita frågor om vad de olika trenderna betyder för samhället, och för museisektorn. Bra! IT finns givetvis med som ett utvecklingsdrivande inslag på alla områden men två av trenderna rör mer direkt Digisams område. Eftersom tekniken som sådan är universell, och webben  till sin natur gränsöverskridande, finns andledning att förvänta sig att dessa trender också kommer att få genomslag i Sverige (och inte bara på museerna då).

Många bäckar små…

Alla talar om crowdsourcing men vad betyder det egentligen? Det handlar om att samla små bidrag från många deltagare och är något mer och större än interaktiva gränssnitt och publikdialog. Dagens teknik skapar nya förutsättningar för växande skaror av amatörexperter  att bidra med sin kunskap till institutionernas publika informationsresurser. De kan höja kvaliteten  på museernas data med sin specialkunskap inom t ex ornitologi eller ångbåtar, men också med rent personlig kännedom om sådant som platser och personer på gamla fotografier. Till detta kommer sådant som inte kräver expertis alls, men som det behövs väldigt många vem som helst för att gå i land med – som t ex NASA:s rymdbilder och finska Digitalkoot:s transkribering.

Möjligheterna är enastående,  men som vanligt leder nya lösningar också till nya utmaningar. De nya arbetssätten utmanar institutionernas traditionella självbild och ställer också en del inarbetade affärsmodeller på huvudet. Samtidigt får man räkna med att allmänheten kommer att förvänta sig allt mer av ämnesöverblick och tillförlitlig kunskap på museerna. Experterna där inne måste alltså försöka hitta positiva sätt att samverka med de experter som finns utanför, så att kunskapen kan växa på alla fronter.

Titta på det som inte finns

Förstärkt verklighet, eller augmented reality (AR), är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör det möjligt att lägga digitala element av bild, ljud eller film över verkligheten sådan du ser den t ex i din mobil. I kombination med positioneringsteknik (GPS) skapar den oanade förutsättningar, bl a för helt nya sätt att återkoppla museernas konst- och kulturhistoriska resurser till platserna de en gång kom ifrån. Streetmuseum Londinium och NAI:s Urban Augmented Reality är bara ett par exempel på denna trend som väntas växa kraftigt de närmaste åren. När allt fler – i synnerhet i Sverige – går runt med en smartphone i fickan ökar intresset från kommersiella aktörer, men även för kulturinstitutionerna finns stora möjligheter i att använda AR för ytterligare fördjupning av kunskap och upplevelse. Det kan gälla avancerade  och kanske spelliknande helhetsupplevelser,  men lika gärna enklare lösningar som t ex virtuella textsjok  i på väggarna i en utställning.

Här finns mycket att tänka på. Kan AR vara till nytta för den som vill möta en mångspråkig publik med skiftande behov och intressen på bästa sätt? Kommer tekniken att bidra till fördjupning och äkta interaktion eller tvärtom fjärma användarna från den verkliga upplevelsen och isolera dem från varandra? Och finns det en risk i att bygga så mycket på besökarnas egen utrustning (telefoner och surfplattor) - vad händer med dem som ingen har?

Sådana frågor måste institutionerna själva ta ställning till, och svaren är antagligen delvis beroende av den fortsatta utvecklingen. Hur som helst finns mycket att vinna på att försöka se framåt. Framtiden kommer ju antingen man spanar eller ej, men man är bättre rustad om man hinner förbereda sig en smula för allt det nya innan det är här.

/ Johanna Berg, Digisam

Vi försöker sortera...

Postsorteringen, New York ca 1910-15. Fotograf: okänd. Library of Congress. No known copyright restrictions.

Vi på Digisam har regeringens uppdrag att i samverkan med minnessektorn arbeta med frågor kring digitalisering, digitalt bevarande och digitalt tillgängliggörande av kulturarvet. Vi möter många som tycker att det är en bra idé, men får också många frågor om vad de där begreppen står för – egentligen.

Vi har sett att orden förstås på olika sätt inom arkiv, bibliotek och museer. Man använder samma ord för helt olika saker, eller olika ord när man menar samma sak. Ibland när man säger ”digitalisering” menar man alla slags IT-stödda processer, ibland får samma begrepp stå för något vi uppfattar som en mindre delprocess (scanning t ex). På det viset tar det tid att förstå varandra. Det kan bli svårt att lösa problem när man inte har en gemensam förståelse för vad de består i, och risken finns att man blir både oense och överens på helt fel grunder.

Därför prioriterar vi på Digisam en gemensam Begreppsmodellering för området ”Digitalt kulturarv”. Experterna i vår styrgrupp – Martin Bjersby (Riksarkivet), Göran Konstenius (KB), Lars Lundqvist (RAÄ) och Sven Rentzhog (Nordiska museet) – har hjälpt oss att ta fram en generell och övergripande konceptuell modell som ska förstås icke-kronologiskt och täcka in alla aspekter av "digitalt kulturarv" så som det definieras i våra uppdrag.

Obs! Klicka för större bild.

Vi hoppas att den ska hjälpa oss att ensa begreppen och skapa en gemensam förståelse för vad som är äpplen och päron. Modellen kommer vidare att ligga till grund för fortsatt modelleringsarbete, där vi stegvis bryter ned delarna i allt mindre beståndsdelar och så småningom når fram till mer specifika och konkreta frågor om t ex olika bärare och materialtyper. När vi väl fått ordning på begreppen blir det lättare att utforma sektorsövergripande råd och stöd för vardaglig problemlösning inom området, något som efterfrågas på många håll, inte minst inom Kulturarvslyftet.

För att komma vidare i arbetet behöver vi just nu från er som jobbar i sektorn feedback på följande punkter:

1.      Finns det något som hör hit (till digitalt kulturarv) men som INTE täcks in av överrubrikerna/ huvudprocesserna: Styra, Producera, Använda, Bevara?

2.      Finns det något under Producera som INTE täcks in av underrubrikerna/delprocesserna: Bildfångst & Metadata?

3.      Finns det något under Använda som INTE täcks in av underrubrikerna/delprocesserna: Öppen data & Paketering?

4.      Finns det något ytterligare av vikt att tillägga, stryka, flytta, ändra?

Är mycket tacksam för just dina synpunkter på just dessa frågor! Kommentera gärna här nedan eller maila mig direkt men OBS senast den 14 maj. Räkna också med att vi kommer att återkomma med ytterligare frågor längre fram i modelleringsprocessen. Vi ser fram emot att ta del av dina bidrag till en robust gemensam förståelse av vad digitalt kulturarv handlar om. Egentligen.

Johanna Berg, Digisam