Bäst av alla - och sämst!

Löptävling i Galt, Alberta i Canada 1906. Fotograf okänd (Galt museum & archives).

Sverige i täten med spänstiga steg, eller (beroende på hur man ser det) långt till höger i plommonstop. Håll i hatten!

Sverige är bäst i världen på att upprätta register och samla in statistiska data om allt från karies till fortkörning. Staten disponerar genom sina myndigheter stora mängder data, ofta i långa serier av hög kvalitet. Vi har en enastående historia av omsorgsfull statlig byråkrati och idag beräknas mellan en och två procent av BNP gå till sådana insatser. Det är stort.

Men när det gäller att öppna, dela och därigenom nyttiggöra detta material som öppna data ligger Sverige inte lika bra till. Storbritannien och Australien är bäst i världen på att frigöra offentliga data, men även länder som Brasilien, Kenya och Albanien ligger lååångt före Sverige. Och det är ju dåliga nyheter för oss eftersom det finns så enormt stora samhälls­ekonomiska vinster i en öppnare hållning. Senare i år kommer en rapport från Handelshögskolan i Stockholm som beskriver det stora entreprenörs­intresset, och exempel finns redan idag på tjänster baserade på t ex väder- och trafikdata trots hindersamma avgifter, otillgängliga format etc.

Huvudargumenten för öppna data är att de stärker:

-     demokrati och delaktighet. Genom möjligheten till insyn och granskning skärps kontrollen och det ger – på längre sikt – också ökat förtroende för samhällets institutioner.

-     effektivitet och kvalitet. Genom synliggörandet av mönster i utgifter etc blir det lättare att jämföra insatser av den offentliga förvaltningen och därmed driva på utvecklingen.

-     tillväxt och innovation. Genom nya möjligheter för utvecklare och entreprenörer att – ofta i samverkan mellan akademi och företag – arbeta med datan som “råvara” och bygga nya tjänster kan reell ekonomisk utveckling skapas.

Arbetar man med befintliga digitala data i strukturerad form (inte i Word eller PDF!), och ordnar den grundläggande infrastrukturen på ett smart sätt försvinner i princip marginalkostnaden för distribution. Resur­ser frigörs för annat arbete, och allmänheten kan ges fri tillgång till datat.

Enligt Jan Kallberg, svensk forskare i vid Texas university i Dallas, måste man dock räkna med att konceptet öppna data – trots alla sina fördelar -  inte kommer att slå igenom i Sverige förrän omkring 2020. Andra experter menar att även ett decennium är alltför optimistiskt räknat, och det känns ju dystert.

Men kanske kan man från ett kulturarvsperspektiv vända dåliga nyheter till en möjlighet? På scenen står nu en grupp otåliga entreprenörer, tekniska utvecklare och affärsintressen som letar efter data att jobba med. De knackar på hos offentligheten som motvilligt – om alls – lämnar ut små, begränsade datamängder med stora förbehåll, i svårhanterliga format och ibland mot avgift. Minnessektorn – med sina enormt stora, komplexa, i huvudsak icke integritetskänsliga datamängder – står i kulisserna och väntar på entré. Kliver den in i rampljuset kan föreställningen ta en helt ny vändning, och nya samarbeten växa fram med aktörer som behöver just sådana data för sitt eget utvecklingsarbete. På det viset blir det win-win, ökat tryck på den övriga statsförvaltningen och en chans för de mest historiska av institutioner att - som vanligt - gå före in i framtiden!

Vinnova satsar för närvarande fyra miljoner kronor på öppna data. De vill se resultat redan i höst, men behöver input från dig för att avgöra hur myndigheter och organisationer bäst kan stimuleras, och vilka teman och sektorer som eventuellt bör prioriteras framför andra. Hör gärna av dig till dem och berätta hur du ser på saken!

Johanna Berg, Digisam

Vill du veta mer om öppna data bör du titta på alla inlägg från Stiftelsen .se:s seminarium Öppna data öppnar möjligheter den 16 mars 2012.

DC-net projektets slutkonferens

Photo: Maria Teresa Natale

För en vecka sedan deltog vi på Digisam i DC-NET projektets slutkonferens i Rom. I ett tidigare blogginlägg (Digital Infrastruktur) skrev jag om DC-NET projektet, som jag själv varit verksam i under de senaste två åren.

Konferensen inleddes med en inspirerande beskrivning av digitaliseringens möjligheter och hur den gynnar arbete med att bevara exempelvis ett konstverk samtidigt som den möjliggör för vem som helst att via Internet ta del av detaljerna i konstverket. Det handlar då om att få fördjupa sig i detaljkunskaper som man annars sällan eller aldrig får möjlighet att ta del av. Som exempel användes några av renässansens mästerverk.

DC-NET projektets mål och slutsatser presenterades och exempel visades på hur man så här långt använts sig av projektets resultat inom kulturarvssektorn. Riksarkivet har tillsammans med franska Kulturministeriet haft en ledande roll i arbetet med att ta fram förslag på prioriteringar av nya tjänster som kan förmedlas genom de digitala infrastrukturerna för förmedling och lagring mm. Högst prioriterat blev långsiktigt digitalt bevarande. En rapport om dessa prioriteringar, kompletterad med goda exempel (best practices), har publicerats av DC-NET, ”DC-net priorities and Best Practices for Cultural heritage” och finns även att ladda ner på projektets hemsida.

Betydelsen av att en dialog etableras mellan kulturarvsinstitutionerna, forskare och representanter för de digitala infrastrukturerna har varit ett genomgående tema i DC-NET projektet, och detta lyste tydligt igenom i de flesta av konferensens presentationer. Som en av talarna påpekade, så är det inte längre tekniken i sig som är ett hinder. De tekniska lösningarna finns oftast, frågan är istället vilka behov kulturarvsinstitutionerna har?

Verkligheten är naturligtvis lite mer komplex än så, och det kan vara svårt att definiera vilka tekniska lösningar man önskar utan att ha en övergripande bild av vad som redan är tillgängligt, bl a genom digitala infrastrukturer. Men det är viktigt att hålla i minnet att de tekniska möjligheterna att digitalisera, bevara, förmedla och använda det digitala kulturarvet normalt redan finns. Den stora frågan är hur man tillämpar dem på allra bästa sätt? Och för att kunna svara på detta måste man veta vilken målbild som respektive kulturarvsinstitution har och vilka resurser som institutionen kan avsätta.

Wim Jansen, project officer för DC-net, presenterade programmet för kommande infrastruktursatsningar och betonade att det är strategiskt viktigt för kulturarsvinstitutionerna att vara med. Digisam kommer också att fortsätta följa utvecklingen inom ramen för vårt uppdrag.

/Sanja Halling, Digisam